Om du går på scenkonst då och då har du säkert sett åtskilliga exempel på förlopp där scenbilden börjar prydlig och ordnad, men efter föreställningens slut är mer eller mindre kaos. Pappershögar rivs upp, möbler välts, kläder kläs av, blod efter ett mord, konfetti efter en tonartshöjning – oavsett genre är det oftast åt detta håll det går. Ordning går till oordning – eller som en fysiker skulle säga: en tillstånd av låg entropi går till ett tillstånd av hög entropi.
Men har du någonsin sett motsatsen? En föreställning där scengolvet är stökigt när du kommer in i rummet, och städat när du går därifrån? Där handling, förlopp eller koreografi bidrar till att minska oordningen i rummet, och inte tvärtom? Exempel är extremt få, och ju fler föreställningar jag ser, desto mer har jag ofrivilligt börjat irritera mig på detta mönster.
Malmö Dockteater föreställning Limmerskan och The Glue Movement tar sig an just denna tematik. Titelkaraktären Limmerskan är plågad av bristen på sammanhang i livet och besatt av att använda lim som ett sätt att få saker och ting att hålla ihop igen. Trasiga foton, krossat porslin, äggskal och småkakor limmar hon. Denna aktivitet – att försöka göra det trasiga helt igen – är ett försök att sänka entropin omkring sig, om så i ett enda föremål i taget.
I den moderna fysiken är entropi tätt kopplad till tidens gång och dess enkelriktadhet. Enligt termodynamikens andra huvudsats måste den totala entropin i ett slutet system alltid öka. (Det finns kryphål i denna lag, men dem får du googla upp på egen hand.) Entropin ökar därför alltid i den tidsriktning som vi kallar “framåt”, mot framtiden; entropin anger därför tidens riktning.
Limmerskans strävan efter att sänka entropin i världen omkring henne blir därför ett (fåfängt) försök att vrida tillbaka tiden. Och föreställningen fokuserar mycket riktigt också på ämnen som nostalgi, barndom och förlust. Men fysikens lagar låter sig inte trotsas så lätt. För att Limmerskans projekt ska kunna gestaltas är scenen redan från början fylld av utspridda papper, sönderrivna foton och krossat äggskal. (Ägget är för övrigt en av de vanligaste symbolerna för entropins oåterkalleliga stigande – det är lätt att knäcka ett helt ägg, men i det närmaste omöjligt att sätta ihop det igen.)
Och för varje fog som Limmerskan lagar med sitt RX-lim läggs ytterligare kladdiga trådar av limrester till den redan kaotiska scenbilden. Vid föreställningens slut är resultatet en aningen kladdigare variant av det ursprungliga kaoset, som i alla fall måste städas bort för att scenens “olagade” grundtillstånd ska kunna återställas inför nästa föreställning. (Paradoxalt nog är ju scengolvets entropi, estetiskt sett, som lägst när foton och äggskal inte är lagade, eftersom det är så föreställningen måste börja.)
Boltzmann vinner igen! – en oundviklighet som bara gör Limmerskans öde ännu mer gripande.
(SPOILER-TILLÄGG: Limmerskan avslöjar vid ett tillfälle att hennes dröm är att själv bli till lim, bli ett med allt det flytande lim hon omger sig med. Detta skulle på sätt och vis kunna beskrivas som ett tillstånd av minimal entropi – som den helt jämna samling av energi som universum lär ha utgjorts av vid the Big Bang. Å andra sidan skulle det lika gärna kunna ses som en parallell till det totalt utjämnade tillstånd som antas vara universums oundvikliga slutpunkt, när de sista svarta hålen har dunstat bort och allt blivit stilla.)