Hannah Tolfs musik är viktig. Så sade Lovisa Samuelsson i tisdags på releasekonserten för Hannah Tolfs The Park, i Palmhuset i Göteborg. Och jag kan inte annat än instämma. Inte bara för att musiken förmedlar något som får mig att känna mig hemma, känna samhörighet. Utan också för att jag tycker vi talar alldeles för lite om musik som just viktig. Vi kan säga att den är bra, vacker, spännande. Men inget av de orden förmedlar den känsla av livsnödvändighet som jag ibland känner till musik. Den här musiken måste bara finnas.
I Hannah Tolfs musik finns en desperation, en nakenhet som berör mig direkt. Men det finns också hopp. I 63 red balloons (text här) infinner sig hoppet på en dominant.
Låtens vers, eller A-del, vankar runt i moll. Dämpad, sorgsen, på gränsen till ångest. Något skaver, vilket inte minst manifesterar sig harmoniken: en lång molldominant (diss-moll, i tonarten giss-moll) följs direkt av ackordet på det sänkta andra skalsteget (A-dur). Den tyngd och tröghet som kännetecknar molldominanten spjärnas mot av det vassa, tonartsfrämmande A-durackordet.).
oh i’ve been walking a while, with this scene in my mind
and i’ve been trying to get here, to get rid of the fear
Jag tycker ofta att just ackordet på det sänkta andra skalsteget, som kan sägas sammanfalla med det neapolitanska sextackordet, låter retsamt, nesligt, som en lång näsa åt lyssnaren. A-durackordet, som också funktionsanalytiskt kan beskrivas som subdominantparallellens subdominant leds sedan tillbaka elegant via E-dur (subdominantparallellen, det ackord som bildar en brygga mellan tonikan giss-moll och det tonartsfrämmande A-dur.
Men så händer något. Vid texten “and then i walked through the gate” ljuder ett Fiss-dur, en dominant som leder över musiken från giss-moll till parallellen H-dur. Det är här hoppet infinner sig: möjligheten till en mer hoppfull och meningsfull tolkning av det fruktansvärda som hände den 29 oktober 1998. Och nog är det inte så konstigt att ljuset visar sig just då musiken vänder till dur (eller vice versa). Men jag berörs ändå väldigt av att det är just på dominanten till durtonarten som mitt hjärta lättar. Inte i tonikans trygga “hem”-känsla, utan på dominanten – fylld av energi, rörelse, vilja till något mer.
Samma sak sker i nästa vers, då på texten “like 63 red balloons”. Ordet balloons kommer på det metriskt betonade Fiss-durackordet, samtidigt som sångmelodin gör en vändning uppåt. Tillsammans med den energi som finns i ackordets dominantiska funktion, blir detta ett ögonblick fyllt av spänst, laddning som i en ihoptryckt fjäder. Det kan inte sluta här, tycks musiken säga. Det kommer en fortsättning.
Och ballongerna lättar från taket och försvinner i skyn.