I Kajsa Magnarssons Strap-on and electric guitar möts två fallosar. Som så ofta när maskuliniteter närmar sig varandra är mötet trevande. I den heterosexuella matrisen är maskuliniteter inte ämnade för fysisk närhet med varandra.
Att elgitarren är maskulint kodad råder det knappast något tvivel om. En strap-on, däremot, är ett mer motsägelsefullt objekt. Den är gjord för att mer eller mindre likna en köttfallos, med en tydligt penetrerande funktion. Men den som använder den är sällan en cisman. Kanske skulle en del cismän till och med uppleva den som ett hot mot deras egen maskulinitet.
Jag har sett folk spela gitarr med dildo förr, men med Kajsa Magnarssons strap-on är det en annan sak. Eftersom den inte hålls i handen blir interaktionen klumpig. I bästa fall kan en styra ungefär vilken del av gitarren en vidrör, och med vilken kraft. Utan förmågan att spela tight och snyggt är det som att elgitarren förlorar något av sin pondus – den blir ett passivt objekt för strap-onens närmanden, inte en aktiv utövare av egen mäktig maskulinitet.I framträdandets slutskede hamnar Magnarsson liggande ovanpå gitarren, passiv, orörlig. Och jag har svårt att inte associera till stereotypen av Mannen efter orgasm: plötsligt sårbar, bortkommen. Partnern (i det här fallet gitarren?) svänger över till den andra av de två polerna i hora–madonna-komplexet: från sexuellt objekt till trygghetsgivande modersgestalt.