Jag kallar dem Ana. En rad om fem stycken lilla a, skrivna i skrivstil: aaaaa. Jag har sett dem i mitt område i ett par år nu, men också i Stockholm. Länge har jag gått och tänkt att jag borde skriva något om denna briljanta graffititagg, innan den försvinner!
Ana får mig att tänka på vår tids förhållande till det handskrivna ordet. Det är väldigt lite jag skriver för hand nuförtiden. Inköpslistor, kalender, komihåglappar och föreläsningsanteckningar – en efter en har de fått kapitulera inför hur praktiskt digital, sökbar text är. Dagbok och packlistor klamrar sig fast som en handskriftens sista utpost i mitt annars så elektroniska liv. Men vänta lite nu, en sak till kommer jag på som vi skriver för hand: namnteckningar! Vilket väl i någon mån är vad en graffititagg är, om än en pseudonym sådan.
Men precis som namnteckningen så bär taggandet en performativ dimension, som en Butlersk talakt fast i skrift: “min kropp utförde detta, min kropp var här”. Själva ordet som skrivs är godtyckligt (som namn ofta är); dess syfte är inte att kommunicera något, utan i talaktens anda är själva skrivandet genererande, definierande: det får något att bli, stipulerar något, utför något. Men medan namnteckningen hör hemma i byråkratins pappersvärld, och syftar till att göra en person identifierbar, är graffitins pseudonym menad att locka men förvilla. Vi vet att någon var här, på bron, vid tågvagnen, på det lokala elskåpet, men vi vet inte vem.
I Anas skrivakt är det dessutom extra uppenbart att texten i sig inte betyder något. För även om vanliga graffititaggar, med bokstavskombinationer som ibland kan se godtyckliga ut, kan vara nog så kryptiska för den utomstående, så rymmer de i alla fall möjligheten att teckenföljden står för något som de initierade kan uttolka. Ana antyder däremot genom sin repetitiva form en total frånvaro av information. Upprepningen av en betydelselös bokstav bara understryker graffitins egenskap av ett slag analog spam: “det är inte vad jag skriver som är viktigt, det är att jag skriver”.
Jag gissar att jag tillhör den sista generationen som hade välskrivning i skolan. Mellanstadieläraren tvingade oss skriva rad efter rad av upprepade bokstäver: a a a a a a a b b b b b b b. I skrivstil – ironiskt nog, eftersom skrivstilen lär vara utvecklad för att skriva fort, inte vackert. Ana tar inte bara skrivstilen utan också själva välskrivningsövningen till graffitin – en form av skrivande som min välskrivningslärare Inger knappast skulle ha uppskattat. Men idag skulle Inger kanske vara tvungen att omvärdera, med tanke på att graffitin är en av få kvarvarande fristäder för det handskrivna ordet. Och inte vilken handskrift som helst, utan ett skrivande som sätter högt värde vid själva bokstävernas estetiska utförande, och som har bidragit till ett förnyat intresse för kalligrafi hos de yngre generationerna.
Om taggar ibland kan framstå som godtyckliga, så är detta knappast fallet med Ana – åtminstone inte i konceptuell mening. Bokstaven a, först i alfabetet, är ett slags startpunkt. Du vet inte vad du ska skriva? Varför inte börja med “a”! Kanske är Ana en elev som fastnade i början av välskrivningsboken, aldrig kom ens till b. Eller så är det en telefonklottrares handgripliga stimming-terapi: pennan som ger den uttråkade hjärnan ett utlopp, helt utan ansats till kommunikation: aaaaa …