Konsten är full av Sisyfosarbeten. Ett av dem visas just nu på Göteborgs konsthall.
Bland myriader av teckningar och målningar (bara det ett något av ett Sisyfosarbete?) av Erland Brand, fastnar jag för några ark som ser … textuella ut.
Och mycket riktigt, på dessa ark har Brand mödosamt klottrat med bläckpenna över skrivmaskinsskrift. Inte slarvigt, som någon som klottrar för skadegörelsens skull. Inte effektivt, som någon som stryker över med bred penna för att makulera konfidentiell information.
Nej, Brands krumelurer är noggrant gjorda, och tydligt avskilda: ett tecken för ett tecken. En skrivmaskinsbokstav täcks av en uppsättning sammanhängande bläcklinjer. Tillsammans bildar de två lagren ett slags metatecken; men det är en dubbelskrift där plus och plus blir minus – i stället för att addera betydelse, subtraherar Brands aktion mening från tecknen. Jag känner plötsligt djupaste fascination för att han lyckats skapa en text som bara är text – utan innehåll.
Och det är när jag tänker att det är Brand själv som knackat fram den underliggande skrivmaskinstexten, som termen “Sisyfosarbete” flyger in i mina tankar. Kanske har många konstverk skapats genom just sådana “onödiga” processer, men för mig blev Erland Brands icke-dokument ett ytterligare bevis för denna metods värde och relevans.
* * *
(Det hela påminner mig om något jag tänkt på mycket på sistone, nämligen att min egen krets av ljudmänniskor verkar vara kluven i två läger: Å ena sidan de för vilka betydelse, mening och innehåll är själva kärnan för det konstnärliga intresset. Här tänker jag att Kajsa Magnarsson och jag själv hör hemma. Å andra sidan finns det de som främst verkar ägna sig åt att sudda ut betydelse. Här tänker jag inte minst på Jon Johansson, som i många verk låter en inspelning av talande röster ligga som botten för en komposition, en komposition som sedan ägnas åt att helt och hållet täcka detta funna objekt med “meningslöst” brus. Kanske kan också Max Wainwrights Cageianska noisemeditationer passa in här.)