På pop up-utställning i Gårda finner jag den. En rosa klänning med spets, vars framsida är täckt av nålar.
Femininiteten som vässas, trimmas, skärps, tills den blir klar som lagren av kolatomer i en diamant, genomträngande som raffinerat socker. En nål ska vara tunn, det är dess själva poäng. Ju tunnare desto bättre – bara tjock nog att nätt och jämnt finnas.
Klänningen ligger slängd över en stols armstöd. Inte upphängd som en designkreation, ett objekt att beskådas. Utan lagd där, som av någon som använder den regelbundet. Det här plagget, trots de vassa nålarna, ska bäras.
Det är knappnålar – den “oskyldigaste” typen av nålar. Tunna, svåra att göra sig riktigt illa på. Inte tänkta att penetrera tjocka lager tyg, att med hjälp av tråd sammanfoga åtskilda tygstycken. Bara gjorda för att hålla saker på plats. Oundgängliga när man syr kläder, men deras funktion får mig att känna dem som tillfälliga, en lösning som inte är tänkt att förbli.
Den ser inte precis bekväm ut, klänningen. Hur skulle det kännas att ha alla de där nålarna mot huden? Men nålarna sitter trots allt på utsidan; det är oklart vem de skulle sticka mest – den som bär klänningen eller den som försöker röra vid bäraren.
Nålarna sitter tätast högst upp mot axlarna, och glesare nertill. Precis som håret på mitt bröst och min mage. Håret som jag önskar bort. Som ibland sticker som nålar bara genom sin närvaro. Som ibland sticker som nålar när jag rakar bort det. Som blir som små nålar när stubben växer ut igen.
Långa hår sticker lätt ut genom tunt tyg, visar sig trots plaggets försök att dölja dem. Skira kläder kräver en hårfri kropp. Detta vet alla som klär sig inom ett feminint spektrum.
Det här verket blir som en nod där ett antal av mina tankar sammanstrålar, tankar som hittills snurrat separata i mitt huvud möts i det här objektet, skapat av Isabella Quist. Tack för det.