Extended techniques och normativitet

Första gången jag hörde begreppet “extended technique” rynkade jag på näsan och lade pannan i djupa veck. “Vad menas?”, tänkte jag, och då syftar jag inte på vilka företeelser som begreppet försöker beskriva – detta förstod jag – utan min fråga rörde snarare relevansen av att över huvud taget använda sig av ett sådant begrepp.

Vi talar alltså om musicerande, och om speltekniker, varav vissa anses vara “extended”. Vad är då en spelteknik som inte är extended? Som antonym till extend ger Encartas ordlista förslaget curtail, med synonymer som restrain, restrict, inhibit med flera. Att kategorisera spel med normal stråkföring på cello som en restrained technique är det dock inte tal om. I musiksammanhang förekommer alltså inget motsatsbegrepp till extended technique. Detta luktar normativitet lång väg. På samma sätt som begreppet “pojkflicka” (en inte särskilt uppmuntrad men åtminstone tolererad företeelse) saknar motpol (en “flickpojke” är något så tabu, så otänkbart att vi inte ens har ett ord för det), sätts en tydlig norm upp på musikens territorium genom att benämna vissa sätt att musicera “extended”.

Begreppet florerar främst i konstmusik- och friimpro-sammanhang. Detta betyder dock inte att dessa sätt att spela skulle saknas i andra typer av musik. Wikipedia skriver: “Extended techniques have also flourished in popular musics, which are typically less constrained by notions of “proper” technique than are traditional orchestral music”.

Inom rockgitarrspel, till exempel, hör tekniker som tapping, sweep
pick­ing, “klämflageoletter” och pick scrape idag till standard­­rep­er­to-


aren, för att inte tala om alla tricks som går att göra med svajarmen. Och nog har dessa spelarter väckt uppseende när de först började praktiseras, men någon uppdelning i “normalt” och “avvikande” i den mening som konstmusikvärlden ägnat sig åt, har inte skett. Inte heller har de påfund som gjorts i den klassiska musikens historia – pizzicatospel, konstflageoletter, stoppton i valthorn – sorterats i ex­pe­ri­ment­facket.

Det verkar alltså som begreppet extended technique är ett påfund begränsat till  modernistiska konstmusikkretsar. Att på detta sätt ut­måla vissa sätt att spela som annorlunda eller avvikande gör förstås att den som utnyttjar dem lätt kan sätta sig själv i rollen som pionjär eller åtminstone avantgardist, något som ju passar som handen i handsken för utvecklingshungriga Darmstadträvar och deras efter­följare. Ett nytt sätt att skapa ljud kan ju utmålas som ett framsteg, en landvinning för det akademiska intellektet. Sålunda kan ännu en seger för vetenskapifieringen av konstmusiken proklameras.

Att använda nya speltekniker beskrivs alltså som att utöka - extend – våra möjligheter. Men vad är det egentligen som utökas? Det faktum att en enkel aktion som att skrapa med plektrumet längs en el­gitarrsträng – en effekt som är så vanlig i rockmusik att den blivit en kliché – betraktas som extended säger något om vilken begränsad uppsättning speltekniker som den klassiska musiken rört sig inom. Som så ofta förr visar det sig att den som ivrigast skrutit med att ha brutit sig sig loss från traditionens begränsningar, i själva verket är den som allra mest sitter fast i dem.


[
zofia william åsenlöf Efterklang malin holgersson Owl City technology Salvatore Sciarrino paper music polyphony vilda kvist identity listening Bach voice analysis renaissance intentionality judith butler text modality lecture ful baroque auto‑tune desire work trans performance androgyny object Emil Jensen svenska gender piano body auto‑tune joni mitchell Chopin Steve Reich isabel sörling music pain of salvation Pergolesi
]