”Så får du mig ändå” – Emil Jensen och det enkelriktade begäret

“… för vad du än gör med mig nu
och vad du än försöker göra sen
så får du mig ändå”

Dessa rader ur Emil Jensens Så får du mig ändå kan verka oskyldiga, men är, sedda i sitt sammanhang, i själva verket snarast subversiva. Exakt varför jag menar att det är så ska jag strax komma till, men först behövs några inledande tankar kring Emil Jensen och hans verk.

Trots att Jensen sysslar med genrer som stand-up och estradpoesi, där punchlines och ett direkt tilltal är hörnstenar, är hans politiska och aktivistiska arbete karakteriserat av eftertanke, klokhet och ett slags språklig pacifism: i stället för att skandera slagord arbetar han på ett betydligt mer subtilt sätt, ofta med humor och avväpnande naiv uppriktighet som vapen. Där många som jobbar för sam­hälls­för­ändring strävar efter att, i sann manifest-anda, skapa ett “vi” som kan ställa sig i konflikt med det “de” som motståndet utmålas som, är Jensens arbetssätt mer outtalat och indirekt. Hans texter letar sig in i åhörarens inre längs kringelikrokiga vägar, och är just på grund av sitt icke-konfliktsökande tilltal mycket svårare att värja sig för.

Även om Jensen på många sätt arbetar mot kvävande könsroller och homofobi, brukar han inte först och främst förknippas med hbtq-rörelsen. Detta leder till att han är fri från det “filter” som kan drabba många starkt proklamerade (av sig själva eller andra) queeraktivister eller  feministiska grupper: att allt de gör urskillningslöst tolkas som inlägg i den enda debatt som de anses föra.


Ifall Jensens avsaknad av tydlig ideologisk tillhörighetsstämpel har hjälpt honom att nå en större publik eller inte, är något som jag inte tänker spekulera i.

Men jag tror bestämt att denna osäkerhet inför vad eller vem det är som han representerar, skapar möjligheter som inte nås av tydligt etiketterade sakfrågeaktivister. Detta bidrar ytterligare till att Jensens texter och låtar – och även små men ack så viktiga detaljer i hans scenframträdanden – kan smyga sig in i oss, förbi de murar och klas­sifi­cerings­system som vårt medvetande och våra fördomar utgör. Där kan de så sina frön, orörda av de åtgärder som våra fördomar om vänstervridna trubadurer, djurrättskämpar eller jämställdhetsivrare (inget ont menat om någon av dessa) annars så kvickt sätter in, för att klassificera och ordna den information vi tar in.

Ett av de ämnen som Jensen ständigt berör är normer kring genus och sexualitet. Det är dock värt att påpeka att detta inte på något sätt alltid sker uttalat i språk eller uppenbar handling. Bland alla skäl jag har att gilla Jensen och det han gör, är det just hans förmåga att outtalat, liksom av bara farten, bryta mot normer och vända uppochner på saker vi tar för givna, som väger tyngst. Och det är just detta som sker i Så får du mig ändå. Texten handlar om att sluta spela svårfångad och göra sig tillgänglig för kärleken, och det är bara liksom i en bisats, som något som ligger under ytan i hela låten men aldrig får det primära fokuset, som textens gömmer en djupare subversiv betydelse. Helt obemärkt kapar Jensen den norm som säger att mannen ska känna begär till kvinnan, och att hon passivt ska acceptera hans svärmeri.






En 180 graders U-sväng på en femöring, och plötsligt är det mannen* som, som om inget hade hänt, i fras efter fras gör sig själv till ob­jektet för den andres begär (eller avsaknad av begär):

“Vad du än gör med mig nu / och vad du än försöker säga nu
så får du mig ändå
Om du trollar bort mig långt från dig / och lurar hem mig med dina sämsta tricks
så får du mig ändå
tro att du har tröttnat på mig / ring mig sen och ångra dig igen
så får du mig ändå
för vad du än gör med mig nu / och vad du än försöker säga nu
så får du mig ändå”

Att en kvinna skulle kunna en man har under en lång, lång tid varit något otänkbart, och än idag kastar det en skugga av passivitet över mannen, som allt som oftast betraktas som omanlig och därför icke önskvärd. Paralleller finns också i icke-heterosexuella relationer: i många kulturer ses homosexuella män som “mindre gay” om de är sexuellt aktiva än om de är passiva. Jensens låt uttrycker ett tyst, men därför inte mindre subversivt, trots mot denna ordning. Varje “så får du mig ändå” (den överlägset mest förekommande textraden i låten) är som en spik i kistan på den norm som föreskriver vem som ska fås av vem.

Och Så får du mig ändå är inte det enda exemplet i Jensens produktion. I Hör dåligt fattar trögt – som blev en hit till och med i P3-världen – finns samma omkastande av de förväntade rollerna, precis lika outtalat och lika effektivt.


“Jag hör dåligt och jag fattar trögt / så ta mig nu, om du vill ha mig här”

“Ta mig nu” – precis lika oväntat att höra från en man, och språkligt sätt en ännu starkare passivisering: här ska den som talar i texten inte bli fådd utan tagen.

Dessa observationer får avsluta denna hyllning till det omärkligt subversiva, det tysta upproret. Och jag hoppas att denna norm­kritiska dimension av Jensens texter snart inte kommer att behövas längre, att den sjudande undertext som den utgjorde kommer att svalna och stillna. Låten som helhet, däremot, kommer nog behövas ett bra tag till; inte minst efter de senaste årens uppblåsning av in­tegri­tets­begreppet behöver vi någon som kan släppa bomben och säga det självklara:

“integritet, vad har den nånsin gjort för mig?”

* * *

* Jag vill såklart inte stämpla Emil Jensen med någon könstillhörighet, det är en fråga som han bara själv kan uttala sig om. Han har visserligen definierat sig som könsneutral snarare än som man (i ännu ett fantastiskt kullvältande av stereotyper, där “ensam ung man med akustisk gitarr” blir “gemensam halvgammal könsneutral person med elektroakustiskt instrument”, som vad jag vet tyvärr inte finns utgivet). Detta är dock inte något som varken han själv eller någon annan har lagt särskilt stor vikt vid, och jag väljer därför att betrakta honom som man, vilket nog också är vad han tolkas som i de flesta sammanhang.


[
Emil Jensen auto‑tune Owl City isabel sörling work listening pain of salvation paper music desire identity judith butler Chopin modality ful polyphony gender piano androgyny Pergolesi intentionality performance technology vilda kvist malin holgersson joni mitchell Bach analysis Efterklang Salvatore Sciarrino baroque body Steve Reich zofia william åsenlöf renaissance trans music text object svenska lecture auto‑tune voice
]