Pain of Salvation, stereotyper och ett vidgat spelrum


Jag läste en gång, i något bortglömt hörn av nätet, en anekdot om mina gamla husgudar Pain of Salvation. Någon hade, efter att hört deras (kanske bästa) skiva Remedy Lane, ställt frågan “men vem är den kvinnliga vokalisten?”. Den som svarade kunde – inte så lite stolt över sitt favoritband – svara: det finns ingen kvinnlig vokalist.


Daniel Gildenlöw, huvudsaklig sångare i Pain of Salvation

Jag kan till ful­lo hål­la med om att band­ets sång­are och front­figur Daniel Gilden­löw är en röst­akro­bat av sto­ra mått. Inte för att musi­kalisk cross-dressing skul­le vara sär­skilt efter­trak­tat i den pro­gres­siva metal­världen, men gen­ren har ändå en tradi­tion som säger att sång­aren ska röra sig i tenor­regist­ret och uppåt (ju högre des­to bätt­re), och om det finns något som premi­eras högt så är det en tekniskt skick­lig musiker. Vilket Gilden­löw på alla sätt är, men just i Pain of Sal­vations fall vill jag mena att det är mer än så som står på spel. Hos andra lik­nande band, till exempel Dream Theater (som har något av en egen tekni­kdyr­kande sekt kring sig), står tek­nik och ekvi­librism mer eller mindre utan ut­manare som den viktig­aste kvali­teten. Pain of Sal­vation, däremot, har en i mitt tycke mer nyan­serad palett av ut­trycks­medel.

De senaste åren har en intressant förändring skett i bandet. Daniel Gildenlöw, som står som bandets självklara ledargestalt, verkar ha insett vilken resurs han har i bandkamraten Johan Hallgren. Denne har varit medlem i bandet som gitarrist i drygt tio år, men det är först nu – efter tio år och åtta skivsläpp – som bandet på allvar börjat utnyttja hans förmågor som sångare.


Sångstämmorna har alltid varit en central del av Pain of Salvations uttryck; detta dras till sin spets i långa, monotona och gradvis stegrande partier där röster läggs i lager på lager (se till exempel i Idioglossia, med början vid 6’45″). Live har bandet gjort en stor sak av att tillsammans prestera en fläckfri stämsång i just sådana avsnitt. Men på deras sex första fullängdsskivor är det Gildenlöws röst som stått i fokus. Även där melodilinjerna varit självständiga – i ett slags kontrapunktisk relation – har det varit han som sjungit in samtliga stämmor. Med hans stora uttrycksbredd och säkerhet är väl detta lätt att förstå, men jag anser ändå att introduktionen av Hallgren som en andra vokalist har lagt till helt ny dimension i gruppens användande av röster.

Rollspel 1: Chain sling

Johan Hallgren kunde först höras som självständig vokalist i livesammanhang, och första gången han hamnade på skiva i en sådan roll var just på livealbumet 12:5. I Chain sling, som i original­version sjungs helt och hållet av Gildenlöw, har Hallgren en mycket framskjuten roll. Låten skildrar en relation som håller på att slitas isär. Av kontexten (de övriga låtarna på CD:n Remedy Lane, där den ursprungligen släpptes, samt det faktum att albumet lär vara självbiografiskt och alltså handla om Gildenlöw själv) kan vi sluta oss till att den som först talar i texten bör vara en kvinna. Hon är sorgsen och förtvivlad över risken att förlora sin älskare. Detta parti, i altläge, sjungs i liveinspelningen av Gildenlöw med en utsatt, känslig röst, precis på gränsen till falsett.

Efter två sådana A-delar kommer låtens första stora brott, när B-delen brakar loss. I texten talar nu kvinnans älskare, som lär vara en man (även om inget i låten i sig talar för att detta är den enda möjliga tolkningen). Registret är här ännu högre, och sträcker sig ända upp till tvåstrukna d – en hög ton även för en kvinnlig sångare (åtminstone i pop/rockmusikens värld). Hallgren är dock inte ens i närheten av någon falsettklang, utan “bältar” melodin (sjunger den i en spänd fullröst). Detta helt i linje med den frustration som den manliga ka­rak­tär­en befinner sig i.

Låtens övriga delar fördelar sångarna mellan sig, och här är rollspelet inte lika tydligt. Men just i skarven mellan den sorgset monotona A-delen och den skränigt utagerande B-delen blir kontrasten mellan de två rollerna ack så tydlig – intressant nog ännu tydligare här än i studioversionen av samma låt, just på grund av att båda rollerna där sjungs av samma person.





Rollspel 2: Curiosity

Bland Pain of Salvations favoritteman har sex, våld och utnyttjande – gärna i kombination – länge legat särskilt högt. Detta har avhandlats i låtar som Used och Disco Queen (kolla in den hiskeligt välskrivna – och allmänt hiskeliga – texten), och ämnena dyker upp igen på bandets senaste skiva Road Salt One. Låten Curiosity innehåller pre­cis som Chain sling två subjekt (eller som det kommer visa sig vore det kanske mer sant att säga ett subjekt och ett objekt). Här finns ingen kringliggande information som talar om vilka de inblandade är, men låtens text gör detta mer än väl åt oss. De två sexualiteter som presenteras här är nämligen närmast karikatyrer på “manligt” respektive “kvinnligt”* – vilket gör det mycket lätt att köna de två som talar i texten, eller åtminstone de begärsmodeller de representerar.

Här behövs ingen djupare analys – texten gör jobbet åt oss:

“Your love is beautiful.
Your love is sensual.
My love will puncture your skin.
My love goes all he way in.

Your love is poetry.
My love is sodomy.”

Den som talar är en solklar representant för en “manlig”, fallisk sexualitet, där våldet på något sätt hela tiden lurar runt hörnet. Gan­ska långt in i låten är denna talare den enda som ges en röst, sjungen av Gildenlöw, med Hallgren som stöd på överstämman i refrängen.

Vid 2’35″ händer däremot något intressant. Nu får det “du” som hela tiden funnits närvarande i texten äntligen en röst. Rösten är Hallgrens, och trots att den nu nått ett slags självständighet är den fortfarande något av ett objekt snarare än ett subjekt. Med sin monotona melodi framstår den som en fånge, fastspärrad under Gildenlöws karaktärs monolog. Intressant nog är det inte heller här den “feminina” rollen som ligger i det högsta registret. De könsroller som utspelas i Pain of Salvations låtar verkar vara organiserade runt motsatspar som aktiv–passiv, stark–svag och subjekt–objekt, snarare än enkelt avgränsade genom högt kontra lågt register.

Att definiera ett vidgat spelrum

Det jag finner så intressant med dessa exempel är just friktionen mellan bandets tydligt och traditionellt könade texter och karaktärer å ena sidan, och de oklara genustillhörigheter som uppstår när köns­skill­nad ska uttryckas av representanter från endast ett kön.


Johan Hallgren, gitarrist och sångare

Detta skapar ett slags frihet för nyanser att framträda som kanske lätt kommer i skymundan i de fall där en roll direkt kan knytas till en biologisk kropp. (Notera att i det första av exemplen tar spelar Gildenlöw den kvinnliga karaktären och Hallgren den manliga, men i det andra exemplet är rollerna ombytta.) De exempel jag har dis­kute­rat här får alltså ses som en extrempunkt, där könsrollerna är nästan löjligt tydliga. Men just denna tydlighet bidrar ju också till att sätta upp ett ramverk: genom att vid vissa tillfällen spela tydligt definierade kön, skapas en överenskommelse som säger att de röster som hörs i musiken kan gestalta såväl kvinnor som män. När detta kontrakt väl är upprättat är det naturligtvis fritt fram att också utnyttja allt spelrum mellan dessa genuspoler.

Jag har sett fenomenet förr: under min tid på Gotland var jag en flitig besökare på Gotlands Dansutbildningars föreställningar. Skolans sneda könsfördelning (än så länge har inte en enda kille studerat där) öppnade faktiskt för nyanser och fina gradskillnader i studenternas verk, som jag tror lätt hade blåsts bort om också manliga dansare funnits att tillgå.

* * *

* Jag hoppas ni förstår att jag använder orden “manligt” och “kvinnligt” med en stor distans. Jag anser dem representera sociala/kulturella abstraktioner och vill inte på något sätt knyta dem till biologi.


[
Salvatore Sciarrino pain of salvation lecture work performance renaissance intentionality vilda kvist listening analysis trans judith butler svenska technology piano malin holgersson polyphony isabel sörling text ful zofia william åsenlöf Emil Jensen Bach auto‑tune paper music auto‑tune Chopin Efterklang joni mitchell baroque voice music Pergolesi object Owl City gender identity androgyny Steve Reich modality desire body
]